Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



torsdag 30 december 2010

Har jag kommit nånstans?

Var ju som sagt till min kurator för sista gången idag. Å passande nog så summerade vi mitt liv litegrann. Lite roligt att faktiskt se hur långt man har kommit och att jag faktiskt har lyckats. Jaaaa nu ska jag äckligt nog skryta lite, så alla ni som inte klarar av sånt kan sluta läsa här......
Jag kan berätta lite om vad vi pratade om hos kuratorn. Jag menar vem trodde väl att den där lilla uppkäftiga tjejen i klass 9C på Ärentuna skolan skulle bli nånting? Men här sitter hon nu med stort fint hus, en underbar man, vackra barn och ett helt fantastiskt liv.
Jag var en destruktiv människa som var expert på att förstöra för mig själv och mitt eget liv. Jag gjorde ständigt dåliga val och trodde jag bara ägde universum. Jag ville så väldigt gärna vara någon. Jag ville så väldigt gärna vara som alla andra, normal. Jag ville det så himla desperat att jag försökte göra mig ett liv med någon jag inte älskade. Jag försökte tvinga mig själv att känna känslor jag inte hade en aning om hur de skulle kännas. Våldet tog sin plats i relationen och hemmet. En sjysst fasad men så falsk. Jag trodde jag visste allt. Det hela gick så långt att jag försökte att avsluta allt. Avsluta mitt eget liv. Jag kände mig så fast och tvingad in i nånting jag inte längre hade styr på. Alla runt mig berättade för mig hur glad jag borde vara. Men jag kände ingenting, absolut ingenting. Tack och lov lyckades jag inte med att avsluta allting och det tackar jag ödet för. Å de människor som var där och ingrep. Ni vet säkert vilka ni är. Men ni vet säkert inte, förrän nu, om sanningen om vad som egentligen hände. Det var ingen olycka, det var jag. Jag såg ingen utväg. Förlåt.
I den stunden när jag såg mig själv ligga där på marken medvetslös så visste jag att det var dags att välja väg. Jag valde. Jag träffade Bela. Han gjorde valet enkelt. För första gången i mitt liv fick jag känna hur kärlek känns. Hur det känns att älska en annan människa så mycket att det gör ont inuti. Jag var 24 år. Det tog mig 24 år att lära mig vad äkta kärlek är. Hur det känns att älska på riktigt. Jag har vuxit mycket sen dess. Jag ändrade mitt liv totalt och helt. Jag vet att jag aldrig vill tillbaka till det destruktiva livet igen. Jag är så glad och tacksam över att kunna sitta här i vårat fina hus med min underbara man nära brevid mig och våra vackra barn bara några rum bort. Jag är så tacksam över vad ödet har givit mig. Men som min kurator sa..... Jag har faktiskt gjort det själv. Jag är där jag är idag tack vare mig. (och Bela). Jag lyckades vända på ett liv som inte hade någon framtid. Jag skapade min egen lycka. Jag tog mig ur olyckan. Jaaa med den bekännelsen och historien vill jag nog avsluta året 2010. Jag är stolt över mig själv och vad jag har lyckats med. Jag är inte samma människa idag som jag var då. Jag är så mycket bättre...
Varför väljer jag att skriva om detta här?? Jaaa jag vet vis av erfarenhet att det finns människor därute som kan bli hjälpta av att se att de inte är ensamna om det. Vem som helst kan råka illa ut och göra dåliga val. Man ska inte döma någon för man vet inte hela historien. Mitt bagage är tungt och mycket och min historia är kanske anledningen till mina dåliga val....jag vet inte. Men jag vet att om jag nu genom att berätta en liten liten liten del av min historia har fått en enda liten individ att finna tröst i att inte vara ensam om problem så var det värt det. Jag skäms inte för min historia. För det är precis vad det är HISTORIA. Det är över och förbi. Det är inget jag kan ändra på så varför ska jag skämmas? Jag står för vad jag har gjort även om jag inte är stolt över allt. Men jag är den jag är idag tack vare min historia och mitt bagage. Så nej jag skäms inte för att berätta.

Inga kommentarer: