Tänkte först bara skriva att Belas operation gick jättebra. Nu är han jätteynklig och det är mest synd om honom på hela jorden. Ni får själva se bilderna där man verkligen ser hur synd det är om honom. *ler*
Det var ingen ledkapsel tydligen. När de öppnade så såg de att det var en helt vanlig fettknöl. Så jag har faktiskt spenderat dagen åt att pyssla om honom lite extra. Bakat scones och chocklad-muffins. Lagat mat och sprungit med te och värktabletter.
Sen vill jag dela med mig av ett minne som dök upp idag ute i tvättstugan när jag tog reda på tvätt som låg i tvättmaskinen. Där i låg Tessans rosa kofta som hon tycker väldigt mycket om. När jag såg den så kom ett minne över mig så starkt att tårarna trillade en lång stund. När jag var ca 11-12 år så hade jag en vit stickad tröja som var stickad med sånt där angoragarn. Den var såååå mjuk och och mysig. Jag verkligen älskade den där jäkla tröjan. Så blev det så att min mamma råkade tvätta sönder just den vita tröjan som jag älskade så mycket. Jag blev så arg på henne. Jag skrek och var helt vansinnig för att hon hade förstört den bästa tröjan jag nånsin haft. Hon bad om ursäkt och var verkligen jättelessen över att hon förstört min tröja som jag tyckte så mycket om. Men det hjälpte inte tyckte jag, tröjan var ändå förstörd och jag var arg länge över den. Hur som helst tiden gick och min mamma gick bort. En lång tid efter hennes bortgång så gick jag igenom hennes grejer hemma. Vad jag ville ha kvar osv... å så kom jag då till hennes garderob som skulle rensas. Där inne på en hylla hittade jag en påse med nånting i.... När jag såg vad påsen innehåll skar mitt dåliga samvete i mitt hjärta och min själ..... jag grät och grät och grät....I påsen låg en påbörjade stickning med det mjukaste angoragarn man kan hitta. Dock inte vitt men lila som hon visste att jag tyckte mycket om. På beskrivningen som åxå låg i påsen såg jag att stickningen skulle blivit en sån tröja som hon förstörde då för längesen. Vilket dåligt samvete jag fick då...... å fortfarande har över att jag blev så arg för en tröjas skull. Jag lämnade iaf den här stickningen till min mormor som levde då och hon stickade färdigt tröjan åt mig. Den hänger i min garderob än idag. Jag har inte hjärta att göra mig av med den. Den är skapad av så mycket kärlek av de 2 viktigaste kvinnorna i mitt liv. Den är skapad av deras händer och deras kärlek till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar