Stickning...

Min kära lillasyster Marie har smittat mig med sitt stick-intresse. Här har jag för första gången stickat moss-stickning. Å jag har nästan lärt mig att läsa de krångliga beskrivningarna som följer med mönstren i tidningar. Tack älskade Marie.
Jag tror vår älskade Mormor sitter där i sin himmel och klappar händerna av förtjusning. När barnbarnen följer i hennes fotspår och stickar sina egna saker istället för att köpa.
Jag berättade för Marie om mitt finaste minne jag har när jag tänker på just stickning.
När jag var liten hade jag en jättemjuk och vacker stickad tröja i angoragarn. Jag älskade den tröjan. Å olyckligtvis så råkade min mamma krympa den i tvätten. Jag var så arg på henne för det. Vi var riktigt osams över den där jäkla tröjan. När jag sen rensade mammas garderob efter att hon hade gått bort så hittade jag en påse. En påse med en stickning. Jag grät när jag såg vad det var för något. Hon hade börjat sticka en ny tröja i ett likadant angora garn som tröjan hade som hon krympte. Hon hade kommit lite längre än halvvägs. Ååå vilket dåligt samvete jag fick när jag såg den. Dåligt samvete över att jag blivit så arg på henne för en löjlig tröjas skull. Jag tog stickningen till mormor och bad henne om hjälp så hon stickade klart tröjan åt mig. Den hänger på hedersplatsen i min garderob fortfarande. I den tröjan finns det så mycket kärlek nerlagd både från mamma och mormor. Så den är mig väldigt kär.