Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



tisdag 21 augusti 2012

Bitter jämförelse....

Nu har jag återigen fått läsa en massa skit om mig själv och de jag tycker om offentligt på nätet. Fula påhopp som inte vet några gränser alls. Även mina nära har fått mejl med "sanningen".
Jag har blivit jämförd med mina förfäder på ett negativt sätt för både mig och min förfader. Jag är stolt över att jag isf är lik min förfader men sättet det skrevs på var väldigt negativt. Tyvärr skrev även jag här ett inlägg där en av mina förfäder blev indragen. Det var inte rättvist av mig. Jag ber om ursäkt för det eftersom personen inte längre finns i livet och kan säga sin mening om det hela. Därför redigerar jag nu inlägget på det här viset. Jag ber om ursäkt till de som eventuellt tagit illa upp. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag försvarar mig från alla påhopp. Jag tänker inte stå med händerna i byxfickorna och låssas som det regnar medan jag blir totalt slaktad på en hemsida på nätet.


Men jag funderar ändå över.....
Hur kan man bli så bitter och elak mot sina nära och kära? Jag menar vad har han att bli bitter över EGENTLIGEN? Han är frisk, såtillvida att han iaf inte har någon allvarlig sjukdom. Han har tak över huvudet. Uppenbarligen mat på tallriken och dryck i glaset. Han har bil samt körkort och all tid i världen att åka runt och bara umgås med sina släktingar. Han har eller iaf hade en ganska så stor släkt med ganska många barn. Han har en stor trädgård att pyssla i samt ett stort hus. Han har grannar och bekanta att umgås med om andan faller på. Han är inte handikappad såtillvida att han har alla lemmar i behåll. Han har inte upplevt några större trauman under sin livstid. Även om han tillhör pensionärerna så är han väl inte supergammal, inte nådda 70. Jag kan faktiskt inte fatta hur eller varför han blivit så bitter och elak.

Vi kan göra en jämförelse med min älskade svärfar.

Han är världens gulligaste och raraste man. Han tänker på alla före sig själv. Han är alltid trevlig och korrekt. Han är artig och väluppfostrad. Han är alltid så glad och tacksam när man kommer på besök och han erbjuder alltid en varm famn att krypa in i. Han är sjuklig, hjärtat är svagt och hörseln är nästan obefintlig. Han är helt döv på ett öra och har mindre än 20 % hörsel på det andra örat. Han bor i en liten lägenhet som han själv håller helt kliniskt ren, det finns inte ett dammkorn så långt ögat kan nå. Han har haft 3 st stroke men själv rehabiliterat sig tillbaka till en fungerande vardag. Han har körkort samt bil och han åker väldigt gärna och hälsar på sin familj trots att vi bor långt borta. Han har inga släktingar i Sverige. De tvingades fly hit till Sverige i mitten på 50-talet när revolutionen i Ungern var. De lämnade allt och flydde för sina liv, så trauman har han upplevt under sitt liv. Krig och elände. Han har sett och upplevt saker som vi svenskar bara ser på film. Han blev nyligen änkling då hans älskade livskamrat, Gabriella, gick bort i cancer. De hade känt varandra hela hennes liv. I 76 år. Hans livs kärlek rycktes ifrån honom och han blev ensam kvar. Han tvingades se på när hon led otroliga smärtor. Han satt vid hennes sida, höll hennes hand och tvingades se på när hans älskade Gaby dog. Han är handikappad på det viset att han har svårt med balansen och tvingas gå med rullator. Minnet är långt mycket bättre än mitt. Han är helt klar i huvudet. Jag skulle faktiskt ha förståelse för om han skulle vara bitter över hur orättvist livet har behandlat honom. Men han är inte ett dugg bitter. Han är tacksam. Han är glad. Han tar sig för nya saker. Å han skulle aldrig drömma om att ta ut nån ilska på nån annan. Min svärfar är över 80 år.

Visst är det märkligt att de som glidit på en räkmacka genom livet och ständigt fått trappan sopad av andra är de mest otacksamma och bittra i slutet?
Medan de som fått kämpa för allt. Som upplevt och sett saker som skulle gett vem som helst mardrömmar för resten av livet. De är så tacksamma för det som livet erbjuder. De är de allra finaste och raraste människorna. Fy fan va orättvist livet är ibland.....

Inga kommentarer: