Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



onsdag 28 november 2012

Tack älskade häst....

Idag var jag faktiskt till stallet. Vilken känsla. Jag har alltså varit isolerad och suttit "inlåst" hemma nu hela helgen så jag var mer än tokig. Idag gav jag mig 17 på att det skulle bara gå. Lungorna ville INTE! Det spöregnade och var kallt.
När jag kom till stallet stod, tack och lov, alla hästarna inne för hovslagaren var där och skodde ett helt gäng. Så jag behövde inte springa efter nån häst i hagen. Men bara att rykta och sadla tog väldigt lång tid. Jag var tvungen att ta massor med pauser och andas för lungorna slog ifrån hela tiden. Ett tag stod jag och grät mot Hlökks man och var bara såååå frustrerad över att ingenting fungerade. Hovslagaren trodde väl jag var helt knäpp. Men som tur är pratar han inte så mycket svenska så han lät mig hållas och frågade inte så mycket. Efter mycket kämpande med både andning och fixande så blev jag till slut klar. Regnet öste ner. Men vet ni vad? Jag njöt! Så otroligt mycket! Hlökk bar mig på sin rygg, hon lånade mig sina friska ben att få springa på. Hon sprang så försiktigt att det inte blev jobbigt för lungorna. Hon bjöd mig på en fantastiskt vacker tur i naturen och jag grät av glädje. Glädje över att om så bara för den lilla stunden som Hlökk lånade mig sina ben och lungor få känna sig som en normal människa. Som vem som helst. Undrar om djur förstår när man inte mår bra.... jag tror det för Hlökk är alltid så försiktig och lugn när jag inte mår bra. Hon var likadan när jag var gravid. Aldrig några dumheter utan försökte alltid underlätta. Samma sak idag, hon var så himla lätt att ha och göra med. Så snäll att rida, utan att för det vara tråkig och bara gå och lunka. Vi töltade väldigt mycket eftersom det är en väldigt bekväm gångart för ryttaren.
Så idag har jag andats luft från naturen. Jag är väldigt stolt och nöjd över min dag. Tack älskade Hlökk för att du hjälpte mig ut.

Inga kommentarer: