Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



måndag 17 december 2012

En liten skräckis....

Jag har säkert berättat den här förut för er men den tål att publiceras igen för det är så viktigt tycker jag att man som patient står på sig och kollar upp allt. Dessutom får man inte ta åt sig personligen utan vara jäkligt hård och bitchig verkar det som. Jag går inte ut med några namn eller avdelningar eller nåt sånt. Men jag kan säga att läkaren jobbar fortfarande som läkare. Jag vägrar helt att ha nåt att göra med denne. Sköterskan jobbar fortfarande som sköterska. Det här är alltså en helt sann berättelse som har hänt MIG. Det var nu flera år sedan så det är inga aktuella grejer men minnet sitter kvar och sveket är kvar jag lovar. Jag mår fortfarande dåligt över detta.

Detta hände kring påsk för flera år sedan.
Jag hade en infektion i kroppen. Precis som alltid så blir min värk så mycket värre när jag har en infektion som härjar i kroppen. Gör jag inget åt smärtan så vet jag att den både sprider sig och blir värre och värre. Den här smärtan eskalerade nåt horribelt. Jag hade så ont att jag såg stjärnor runt mig. Jag kunde inte tänka på nåt annat än smärtan hela tiden. Jag sökte läkarhjälp. Jag fick först ett rör Citodon utskrivet som jag tog några tabletter av. Smärtan var nästan lika intensiv iaf. De hjälpte väldigt väldigt lite. Läkaren, samma som skrev ut Citodonet, skrev då ut Oxycontin och Oxynorm som är de morfinpreparat jag brukar få när värken blir för jobbig. Han var lite osäker på dosen och skrev ut en väldigt liten mängd och en väldigt låg dos.
På natten så blev värken mycket värre igen och inget hjälpte. Jag ringde sjukhuset igen. Detta var nån sån här påskdag då de flesta var lediga så det var inte helt lätt att få tag på någon alls. Men den här sjuksköterskan arbetade iaf och lovade att söka en annan läkare än den som skrev ut medicinen dagen innan för de flesta var som sagt lediga. Sköterskan ringde tillbaka efter en halvtimme eller så och berättade att hon fått tag i den läkare som var jour och det var ju en läkare som jag hade träffat tidigare. Den läkaren tyckte att jag skulle öka på dosen av Oxycontinet och Oxynormen som jag hade fått dagen innan av en annan läkare. Okej jag provade. Kanon det hjälpte jättebra. Jag blev smärtfri och började fungera så smått igen. MEN då dök ju nästa problem upp snabbt. Eftersom den första läkaren hade räknat på den lägre dosen så räckte ju inte de tabletter jag fått utskrivna särskilt långt när jag blev tvungen att höja dosen. Jag ringde åter till sjuksköterskan och förklarade mitt problem. Hon skulle söka läkaren för att kolla hur vi skulle göra. Efter en halvtimme ringde sköterskan upp mig och berättade att läkaren ville inte alls skriva ut några fler Oxycontin eller några Oxynorm. Hon tyckte jag hade fått tillräckligt! Jag blev förtvivlad eftersom jag visste hur dåligt jag hade mått innan jag höjde dosen. Dessutom hade jag inget annat hemma att ta till om jag inte fick nåt annat. Så jag sa till sköterskan att då måste läkaren skriva ut nåt annat för jag har inget hemma och jag vet ju hur ont jag kommer få när tabletterna går ur kroppen. Svaret jag fick av den sköterskan då blir jag förbannad än idag när jag tänker på: "Nääää jag vågar inte störa henne mer idag nu....." Det är väl hennes förbannade jobb att söka läkaren så jag kan få hjälp? Å hon hade ingen annan patient heller som behövde henne för alla trodde att de hade helt stängt där. Så jag fick alltså vänta tills nästa dag eftersom sköterskan inte vågade störa läkaren nåt mer den dagen. Jättekul kan jag lova. Smärta är ju helt underbart speciellt på natten åxå. Men historian är inte slut där heller tyvärr.
Nästa morgon så fort de öppnade så ringde jag samma sköterska igen, som vid det här laget var rätt less på mig. Hon lyckades få att läkaren ringde upp mig istället så vi kunde prata direkt.
Sent på eftermiddagen ringde läkaren. Å jag fick en sån utskällning. Jag blev anklagad för tablettmissbruk. Det enda jag var ute efter var mer smärtstillande. Jag var en sån hemsk patient som helst av allt skulle in på avgiftning så fort som möjligt för ont hade jag iaf inte. Jag grät och grät och grät. Fann mig inte att säga nåt heller. Jag hade så ont och den här läkaren gick på så hårt och var så elak. Till slut så bönade jag och bad om hon kunde skriva ut nånting för jag hade så ont. Nånting precis vad som helst sa jag. Läkaren funderade ett tag och skrev ut Nobligan. Eftersom jag alltid är så rädd för nya mediciner så frågade jag henne 3 gånger, som alltid, om medicinen fungerade ihop med mina andra mediciner. Jooooo läkaren lovade detta. Jag hämtade ut detta och satte mig med bipacksedeln och fass för att läsa innan jag tog den. Å vad får jag läsa? Nobligan är VÄLDIGT olämpligt att äta om man, som jag hade 2005, har haft krampanfall. De är nämligen kramputlösande. Det här att jag haft kramper förut vet denna läkare väldigt väl. H*n vet åxå hur rädd jag är för att få tillbaka dem. Dessutom stod det att Nobligan var VÄLDIGT olämpligt att skriva ut om man misstänkte missbruk. Hmmmmm??? Jag fick inte ihop det där riktigt. För det var just precis det hon anklagade mig för flera flera gånger på telefonen. Högt och tydligt så alla skulle höra dessutom!
Den här läkaren har dessutom vid ett flertal gånger stått i korridoren och diskuterat mig/"mitt fall" så vem som helst har kunnat höra. Jag hörde själv när jag satt bakom ett hörn där h*n inte såg mig för h*n kom från fel håll. Samma sak med den här sjuksköterskan. Har åxå diskuterat mig i korridorerna. Anklagat mig för missbruk på helt lösa grunder. Hon har dessutom samlat ett helt gäng med personal för nån slags löjlig "konfrontation" som jag inte alls uppskattade. Å allt detta för att de är så okunniga och inte förstår sig på smärta. Jag har berättat allt detta för läkarna på smärtenheten och de säger att tyvärr är många inom vården väldigt okunniga och dåliga på smärta.
Trist när patienterna får lida.
Jag är otroligt glad över att jag hamnat hos smärtenheten och att det är de som ska ta hand om min smärta i fortsättningen. DET känns iaf tryggt och väldigt bra tycker jag.

Mitt tips till alla er därute: När ni får en ny medicin ta för vana att läsa bipacksedeln och läs om den på www.fass.se det är viktigt!!!!

Inga kommentarer: