Jag pratade ikväll med en annan kroniskt sjuk person på chatt. Den personen har inte samma sjukdom som jag utan en mer utsiktslös prognos. Det finns inget hopp om livet helt enkelt. Hon frågade mig om jag kände som hon att man lever lite i "dödens väntrum". Man bara sitter ner och väntar på att sitt nummer ska ropas upp och det blir dags. Men jag kan inte känna igen mig i den känslan faktiskt. Jag har nog för mycket hopp om livet. Att det ska gå bra helt enkelt. Att jag till slut ska få mina nya lungor i tid och att allt går bra. Kanske är jag naiv men jag vill tro på livet. Visst skulle jag ljuga om jag säger att tankar om döden inte har slagit mig. För de har slagit mig att jag kanske inte alls klarar detta med livhanken i behåll. Å varje gång som dessa tankar kommer upp blir jag livrädd och jättelessen. Min vän som är sjuk har en mycket råare syn på det hela. Hon säger att hon inte är rädd för att dö men ledsen att behöva lämna sina nära och kära kvar. Det är skönt att ventilera tankar med henne på chatten på kvällarna för man får säga de där "förbjudna" sakerna som inte friska människor vill ta i alls. Hon har en förståelse för hur man känner det när döden kommer lite för nära. Jag avundas hennes syn på allt. Hon tar verkligen en dag i taget, ger så mycket hon kan till sina nära och kära. Hon har förlikats med tanken på att hon snart ska dö. Hon är inte rädd. Hon tror på en himmel och på en gud. Hon känns trygg. Jag avundas faktiskt henne på det viset. Hon har en trygghet som jag tror kommer från hennes tro. När jag själv försöker tänka på just döden så känner jag bara en rädsla och ångest.
Min vän... jag önskar dig all lycka på din resa och jag hoppas att vi en dag ses igen. (Men inte alltför snart ;) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar