Söndag igen....

Jaaa sitter här och funderar över hur fort tiden egentligen passerar. Usch för fort. Så många tankar i mitt huvud så ni kan inte ana.
På nåt vis så försöker jag summera lite av livet hittills. Å det är inte för att jag har gett upp på nåt vis utan mer för att det känns som att jag ser på saker på ett annat sätt nu.
Jag har gjort så otroligt mycket dumma saker. Jag har sårat så många människor som absolut inte var meningen egentligen. Jag har oftast gått min egen väg och helt vägrat lyssna på andra. Jag har varit envis och tjurskallig på många sätt. Å när jag ser tillbaka på allt som varit så kan jag bara känna att jag säger "Förlåt" alldeles för sällan. Allt för sällan tar jag mig tiden och besväret att be personen om ursäkt på riktigt. Jag kan gå på som en noshörning ibland och en del har blivit sårade av mitt rättframma sätt. Jag har en förmåga att oftast tro att det är jag och bara jag som har rätt.
Jag kan ta min relation med min pappa som ett bra exempel. Jag vet att han hatar när jag skriver om honom men nu är detta ett sånt bra exempel så han får ha överseende igen, stackarn.
När mamma gick bort blev vi ensamna kvar. Var och en med sin sorg att bearbeta. Å vi må vara lika på många många sätt min pappa och jag men där är vi väldigt olika. Till en början så gick allt väldigt smidigt och bra. Men jag dömde min pappa för hårt. Jag insåg inte då vad jag har insett idag, när jag själv har blivit förälder. Han var inte heller mer än bara människa. Med fel och brister precis som jag. Min stora starka pappa, en helt vanlig människa? Det var svårt att tänka så då. Nu när jag fått egna barn och själv är förälder så kan jag förstå mycket av det han gick igenom med mig. Man är för fan inte mer än bara människa ju. Man kan bara göra så gott man kan med det man har. Jag försöker varje dag att vara världens bästa mamma till mina barn men jag inser ju att jag kan bara göra mitt allra bästa. Å det kommer inte att räcka. Jag kommer göra fel.
Min farmor sa en gång till mig en sak som jag försöker tänka på ofta: "Barn kan göra ditt liv till ett helvete men du är skyldig som förälder att alltid älska dem. Å när andan sen faller på så ska de vara välkomna HEM igen. Å då ska de få känna sig som barn igen, älskade och välkomna. För hur gammal du än blir så kommer du alltid vara dina föräldrars lilla tös." Hon var väldigt klok min farmor.
För att summera inlägget lite då. Det finns många människor därute som jag uppriktigt och ärligt är skyldig en ursäkt och ett förlåt. Jag önskar jag kunde rada upp er och personligen be er alla om förlåtelse. Men sanningen är nog den att jag kanske inte ens hann lägga märke till att jag sårade er. Jag är väldigt rakt på sak och kan ibland gå fram lite hårt så jag kan såra de som står mig nära ibland när de tar mig fel. Jag lovar att försöka att inte varva så fort och bli så fartblind igen. Jag lovar att försöka be om ursäkt lite oftare och bättre.

Så den första jag vill be om ursäkt är faktiskt min älskade Pappa. Jag tror inte att jag nånsin har gjort det i vuxen ålder faktiskt. Fruktansvärt när jag tänker på det. Men det är ett väldigt svårt ord. Förlåt!

Kärlek!