Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



tisdag 12 mars 2013

Äntligen lite lindring i lidandet.....

Vid 18-tiden ikväll så ringde min smärtläkare mig. Hon började med att beklaga att hon inte ringt tidigare men hon hade haft så otroligt mycket att göra. Jag förstår henne verkligen för jag vet att de inte är så många smärtläkare som servar hela akademiska sjukhuset.
Jag berättade min situation för henne och mina symptom. Hon lät väldigt förvånad och faktiskt lite irriterad över att ingen hjälpt mig tidigare. Eftersom alla vet att smärtläkarna är svåra att få tag i och att de har otroligt mycket att göra så tyckte hon att det kan inte stå och falla på det. Det måste finnas några fler läkare som är villiga att vid akuta tillfällen kliva fram och hjälpa mig. Jag känner mig inte särskilt hoppfull över det.
Smärtläkaren tyckte dessutom att när man lever i en sån här svår och pressad situation som jag faktiskt gör nu så ska man kunna få ha all den livskvalitet som bara går att få fram. Det är så otroligt lätt att tappa motivationen och orken om man får gå med långvarig och svår smärta.
Ni anar inte hur skönt det är med en sån bra smärtläkare. En som tar mig på allvar och verkligen på alla sätt vill hjälpa mig. Jag är så otroligt tacksam över att jag har fått komma till smärtenheten.
Så nu några timmar senare, jag hämtade ut medicinen direkt, så känner jag mig lite mer som en normal människa. Det gör iaf inte ont att andas. Så ikväll kunde jag gå uppför trappan här hemma utan att nästan svimma av smärta. Visst jag blir fortfarande anfådd men nu vågar jag ju dra lite djupare andetag. Tänk om fler fick prova på hur det är att inte få luft, å sen dessutom få en skarp brännande smärta när man kämpar för att få ner lite luft i lungorna.
Smärtenheten och deras läkare hörde min bön.
Tack Sylvia.
Amen!

Kärlek till er.

Inga kommentarer: