Söndag kväll och jag sitter och gör mig redo att kasta mig in i en ny vecka.
I helgen har vi tagit det lugnt för det mesta.
I lördags var vi ut på en långpromenad. Jag kände mig jättepigg och frisk på morgonen. Jag var glad och allt kändes lätt. Jag blev inte ens anfådd när vi gick ute. Det kändes så himla skönt. På vägen från huset så gick Bela och jag brevid varandra och pratade om allt möjligt. Bela drog Zoltán på snowracer och jag drog Angelina i vagnen. Vi gick i bredd och bar njöt. Vi stannade lite då och då för att jag behövde vila, då passade vi på att göra lite sökövningar med Balthazar eller låta Zoltán åka snowracer nerför en backe. Sen när vi vände så vände allt kan man säga. Bela skulle promt gå bakom mig. Det kändes otroligt stressande att ha någon gåendes i ens fotspår ganska så nära efter en. Jag blev irriterad och tyckte det kändes jobbigt. Jag försökte förklara för Bela att jag inte ville ha honom gåendes i mina fotspår så han gick om mig och skulle gå före istället. Han älgade på i sin takt och jag hamnade 50-60 meter bakom hela tiden. Han stannade lite då och då för att vänta in mig. När jag precis kommit ikapp så vände han och gick igen i sitt tempo. Så jag hann inte stanna och vila nånting och dessutom kändes det så frustrerande att hamna så långt efter hela tiden. Jag kunde ju inte säga nånting till varken Bela eller Zoltán om jag inte ville skrika. Jag kände mig väldigt ensam och väldigt värdelös. Jag kämpade på som 17 för att hänga med och orka. Jag fick mer och mer ont eftersom jag inte fick stanna. Jag blev mer och mer anfådd. Jag kunde inte skrika till Bela som gick 50 meter framför och så fort jag kom ikapp så vände han ju och forsatte framåt. Jag hann inte hämta andan tillräckligt för att säga nånting innan han var på väg bortåt igen. Jag vet inte varför han plötsligt fick för sig att vi inte kunde gå brevid varandra i ett normalt tempo som jag orkade med. Han fick mig bara att känna mig värdelös som inte orkade lika mycket som han. När jag till slut hann ikapp så var jag så ledsen att jag grät och när jag försökte förklara för Bela så vägrade han att förstå. Ibland undrar jag om han med flit gör sig dum. Om det är hans sätt att "straffa" mig för det jag har dragit in honom i? Vissa dagar är det som att han vill att jag verkligen ska få förstå hur mycket bättre han är än mig. Han tar över alla sysslor hemma, även de jag har påbörjat. Eller ska jag säga speciellt de jag har påbörjat, de tar han över och avslutar. Å som på promenaden då måste han visa mig hur stor skillnad det är på oss, hur mycket mer han orkar. Vilket "offer" jag är som verkligen är beroende av honom som tar hand om mig. Å när jag sen konfronterar honom med detta så blir det naturligtvis en konflikt av alltihopa. Konfronterar jag honom inte så suras det några timmar och sen låssas man som att det regnar. Saker löser sig nog ändå. Jag är mer så att jag verkligen behöver få prata igenom saker och reda ut sånt som blivit fel så man kan undvika dessa i framtiden. För det enda vi åstakommer nu här hemma genom att sopa allt under mattan och toklåssas som att det inte finns är just att det dyker upp snart igen och igen och igen.
Jag vill INTE vara NÅGONS offer!!
Jag är inte någon annan person nu än jag var innan jag fick reda på allt detta med transplantationen. Jag är samma Kia ändå bakom allt. SLUTA behandla mig som någon annan!!!! Å sluta var så jäkla rädd för mig! Det är så många därute som "trippar på tå" när de träffar mig. De vet inte vad de ska säga eller vart de ska titta. Fråga det du vill veta, jag tar inte illa upp. Jaaaa jag kanske börjar gråta men det gör jag ändå lite då och då. Prata med mig som att jag fortfarande lever och är Kia.
Jaja promenaden slutade iaf med att jag gick om Bela och gick före honom hela vägen hem. Jag tog i med alla krafter jag hade kvar och fick upp ett rätt bra tempo. Det var nära att jag svimmade flera gånger av smärtan men jag klarade mig hela vägen hem. Jag grät hela vägen hem. Sen låg jag resten av dagen i soffan. Vristerna var dubbelt så stora som de brukar och lungorna brände vid varje andetag. Med vilja kommer man långt!!
Idag har jag storstädat, i MIN egen takt. Det har tagit lång tid och jag är inte klar än. Jag har kastat en massa skräp som inte används och mer ska åka i soporna kan jag lova. Jag vill göra om lite här hemma för att känna det som att jag verkligen trivs och BOR här. Det som känns mest panik att göra i ordning är vardagsrummet nere. Det ser lite ut som det står på vänt. Jag vill ha en ny soffa med plats för många gäster att sitta samlade. Samt en möbel under TV:n där man kan ha filmer, spel och annat.
Sen behövs det ny belysning därinne för att göra det till ett trivsamt varmt rum. Ny belysning i taket och några fönsterlampor sen skulle rummet vara som nytt. Men vi får se när det blir av. Hmmmm.
En sak jag har tänkt på och som jag verkligen vill förverkliga är att vårda mitt sociala liv lite bättre än vad jag gjort hittills. Man vet ju inte vad som händer och jag vill ju ha människor runt mig. Jag vill få sitta och lyssna på människor och få känna deras värme. Jag vill få försvinna i ett samtal och få glömma bort alla bekymmer för en liten stund. Det skulle vara väldigt skönt. Så jag har tänkt att iaf en kväll per helg träffa nån/några och kanske äta en bit mat tillsammans och bara umgås. Inget avancerat utan bara avslappnat och skönt. Så ni som har lust att göra detta tillsammans med oss någon helg kan väl höra av er så arrangerar vi nåt. Antingen hemma hos er eller hemma hos oss. Hör av er på kia81@yahoo.com var inte blyga nu. Jag behöver verkligen social kontakt, så länge ni bara är friska.
Kärlek mina vänner!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar